På promenaden hem lyckas han dock somna – “skönt, då är det lugnt”, tänkte jag. Han sov som vanligt och jag körde på med mina möten. Ett av dessa fick tyvärr avbrytas och resten av dagen ställas in, då han vaknade och var otröstlig i två timmar. Jag kan inte ens förklara känslan… Jag försökte med allt; vagga, amma, krama, pussa, byta blöja, men ingenting fungerade. Inget! Jag kände mig värdelös, och det slutade med att även jag började gråta. Mitt hjärta gick itu i tusen bitar. Jag ska ju göra honom glad och hjälpa honom.
När jag väl fick honom att somna i vår säng vågade jag inte röra mig en millimeter. Jag bara låg och höll om honom tills min man kom hem tidigare från jobbet då jag vågade gå på toa.